22 december, 2024
I helgen blev det äntligen tävlingspremiär på Sherco 300:n som jag kör i år. Det speciella covid-året har satt käppar i hjulen och både Stångebroslaget och Ränneslättsloppet blev inställda i år.
Tävligen Älgjakten i Hallsberg har jag länge velat köra. Det är en partävling där man kör två och två med obligatorisk förarbyte varje varv. Kul och snabbkört enligt mina kamraters egna utsagor. Nu slumpade sig saker så fyndigt att vi dagen innan tävligen, en halvtimme innan anmälan stängde, fick ihop två lag till tävligen.
Över 150 lag är anmälda till Älgjakten, kul med sånt stort intresse. Min teamkollega Staffan antar utmaningen att ta starten och ställde upp med det övriga startfältet på Hallsbergs crossbana. Fem över elva ljuder startskottet och tre timmars härlig endurokörning i bästa förhållanden ligger framför oss. Första förarbytet går smärtfritt efter knappa 30 minuters körning för Staffan och nu är det min tur.
Banan är verkligen i toppklass. Tung och blöt sand med utmärkt fäste i en härligt bred och snabb slinga genom Hallsbergsskogarna. Ett par slingor går på rallycrossbanan och varvet avslutas med en runda på crossbanan. Här är det riktigt svårkört med mycket vatten och envis lera. Knappt styrfart genom vissa kurvor men jag kämpar på och snart byter jag transponder med Staffan och han ger sig ut på tredje varvet.
Det här är det härliga med parenduro, att få maxa under 25 minuter och sen få vila ikapp lika länge. Helt olikt långloppen som GGN där det gäller att hushålla med krafterna under tre timmars körning. Samtidigt kan man småsnacka lite med depåkompisarna och fylla på mat och vätska. Jag tar mig till och med mod att öka på kompressionsdämpningen bak ett par klick.
Nu är det min tur igen, banan är rejält uppkörd nu och många luriga stenar börjar krypa fram ur sanden. Här gäller det att se upp och hålla tungan i rätt mun. Ökningen på dämpningen på hojens bakdämpare gjorde susen och nu rör den sig inte lika mycket i de alltmer djupa stalpen. Shercon funkar för övrigt riktigt bra, motorn har kvick respons och är tillräckligt stark i den tunga sanden. Treans och fyrans växel alterneras och det går bitvis riktigt fort i skogen.
Pang, lite för fort, framhjulet studsar till mot en sten och hojen vinglar till över spåret och snart är vurpan ett faktum. Jag ser en elak sten i ögonvrån och hinner tänka, den där kommer träffa precis på axeln.
Det slår stjärnor för ögonen och jag svär högt i hjälmen när jag känner hur axeln känns konstig. Inte igen! Jag slog höger axel ur led i somras, nu verkar det bli jämvikt. Under adrenalinpåslaget sträcker jag upp armarna över huvudet och tror mig höra något klicka till. Flera förare stannar längs spåret och frågar hur jag mår. Efter någon minut kommer Mats, förare från vårt andra lag, som stannar och tar hand om vår transponder för att kunna lämna över till Staffan. Ett par sjukvårdare tar över och Mats kan fräsa vidare. De känner och klämmer på axeln och tror sig inte känna något brutet. Jag får hjälp att hitta den enklaste vägen tillbaka till depån och ställa ifrån mig hojen.
När jag byter om konstateras snabbt, ”den där axeln ser inte bra ut”. Transport in till Örebro Universitetssjukhus där det konstateras ett nyckelben som vridits ur led. Inga frakturer. Ingen operation, endast rehab. Starten på GGN om två veckor känns hotad, men hoppet är ju det sista som överger en!
Hur gick tävligen då?! Jo, tappre Staffan körde vidare och fick in oss på en 115:e plats av 137 lag. Bra kämpat Staffan!
