Rally Albania

Rally eller cross country-rally som jag lärt mig att det också kallas, har sedan urminnes tider varit något av det tuffaste som finns. Fart, uthållighet, navigering och äventyr flätas samman till något som de flesta skulle se som en mardröm. När du då väljer bort komforten hos en inkapslad cockpit, det ovärderliga stödet från en kartläsare och den säkra stabilitet fyra hjul erbjuder till förmån för en ensam upplevelse på bara två hjul, då snackar vi coolt!

Själv växte jag upp i Östafrika där alla turer utanför de större vägarna kan liknas vid rallyförhållanden. För att komma fram innan mörkrets infall hjälpte det att kunna ­hålla ett sportigt tempo genom bushen utan risk för större skador på varken förare eller maskin. Jag ­älskade det – den uppslukande upplevelsen av att få flyga fram genom terrängen, ett tidlöst landskap med enstaka massajer som åskådare.

Otaliga afrikanska mil senare får jag min egen, mycket blygsamma, biljett in i rally­världen. Jag hade letat efter en rallycykel och en dag fick jag ett tips från Stian på Star Motor att Pål Anders Ullevålseter skulle sälja årets Dakar-cykel. Efter att ha tagit mod till mig i några veckor ringde jag Pål Anders. Jag började med att introducera mig, berätta att jag hade en dröm om att få köra det gamla Dakar-rallyt Africa Eco Race och undrade om han hade en cykel jag kunde få köpa. Det blev starten på ett långt samtal där han bland annat avslöjade att han också tänkte köra Africa Eco Race.

Jag tog turen över Sollihøgda till Sundvollen där Vladimir ”Vlado” Kusnier var i gång med att se över cykeln efter den hårda behandlingen den fått i sin senaste tävling. En kall provtur senare och jag var såld. Det hade egentligen ganska lite med cykeln att göra, den var stor och så riktningsstabil att jag började bli tveksam till om den kunde svänga. Trots att den var sänkt var det långt ner, den var för hög för mig. Och när jag trodde att jag hade kommit upp i anständig hastighet så seglade Vlado förbi på bakhjulet.
Nej, det var nog snarare entusiasmen hos både Pål Anders och Vlado som övertygade mig, och en slags vetskap om att (med hjälp av mina nyförvärvade vänner) cykeln är guld. Det tar bara lite tid att lära känna den.

Mitt möte med Vlado fick mig också att inse att jag inte var ensam om en fascination för rally i Norge; det fanns redan en grupp som träffades regelbundet för att öva roadbook-körning. En del av detta gäng skulle till Rally Albania i juni, i regi av Vlado. Det fanns fort­farande plats i trailern för min cykel och Vlado frågade om jag ville med. Eftersom övning ger färdighet, och jag hade en akut brist på det första, var jag tacksam för erbjudandet.
Några veckor senare, efter att jag fått leverans av cykeln, lämnade jag tillbaka den till Vlado för transport ner till Tirana, Albanien. Jag hade hunnit köra under 200 kilometer, merparten av dessa i slask och regn, och jag var upphetsad över vad som väntade i Albanien.
Jarle Vårdal och Vlado började resan med trailer söderut och allt eftersom fick vi meddelanden på Facebook om att de satt upp vår första bivack, vid trädgården tillhörande Hotell Rogner mitt i Tiranas centrum. Resten av gänget, sju stycken, kom ner på torsdag eftermiddag till ett dukat bord – en dag efter cyklarna och två dagar innan prologen som gick på söndag. Vlado satt i skuggan med en öl i handen och klagade över smärta i trumhinnorna efter en vecka bredvid en lika pratglad som snarkande Jarle.

Jag var glad över att vi hade några dagar på oss innan rally drog igång så jag hade tid på mig att bekanta mig mer med cykeln. På lördagen rullade jag ner min cykel till besiktningen, allt var bra förutom tutan som inte funkade.
– Din tuta fungerar inte, sa besiktningsmannen.
Jag hängde först inte med, men sedan kom jag ihåg att Jarle hade haft samma problem. Jag tryckte på tutknappen och gjorde ett tutljud med munnen. Mannen log och gav mig godkänt. Jag rullade tillbaka cykeln mot våra tält när en annan besiktningsman stoppade mig.
– Trevlig cykel, mycket bra för snabba vägar. Du vet väl att Albanien är väldigt bergigt – trettio procent uppförsbacke, trettio procent branta nedförsbackar och resten flodbäddar.
När jag tittade på de andra hojarna som besiktades slog det mig att vi från Norge var de enda med stora cyklar. De andra hade betydligt smidigare enduro-modeller med monterade navigeringstorn. Jag valde att inte oroa mig för mycket, om jag hade rätt motorcykel eller inte skulle visa sig de kommande dagarna.

Söndagen kom snabbare än väntat och invigningen i Monster Energy-stil fick kroppen att skaka av adrenalin. Lyckligtvis sjönk adrenalinnivån innan jag hann starta som nummer 125, annars hade jag gått av i första sväng. Prologen var på några få kilometer, ner i en flodbädd. Underlaget var bitvis såphalt och stora stenar gjorde att många hade problem med att hålla riktningen. Men efter några minuter med hjärtat i halsen var jag på väg i mål. På väg tillbaka till bivacken träffade jag en sliten Haakon Berg Jansen. Han hade gått omkull i en brant sluttning och slagit hål på en kylarslang på sin Yamaha Ténéré. Det var inte mycket jag kunde göra för att hjälpa till så jag körde på. Haakon återvände inte till bivacken förrän sent på eftermiddagen.

 Jag hade gjort bra ifrån mig på prologen och fick starta klockan 07.30 i första etappen dagen efter, en halvtimme efter första startande.  Jag trodde jag hade gott om tid på mig inför första specialsträckan och planerade att slå en drill och få i mig någon mat innan jag startade. Men när jag anländer till etappstarten blir jag ivägskickad direkt. Med fyllda tankar med 35 liter bensin och säkert upp till en liter urin, var jag iväg. Vägarna var härliga men tekniska. Ett tag låg jag bakom en italienare. Vägen vi var på korsade ett färskt jordskred. Han valde en stig till höger som klättrade brant uppåt för att korsa en liten fors på toppen. Högst upp stannade han plötsligt och jag fick hoppa på bromsen, istället för att köra in i honom körde jag upp till höger bredvid honom. Korta ben och sluttande terräng blev plötsligt ett stort problem för mig. Min 180 kilo tunga doning föll mjukt mot hans och slog i marken med en sån kraft att han, till sin stora italienska förbannelse, kastades av cykeln, över en medelstor rot och ned i det cirka tre meter höga vattenfallet vi försökt korsa. Lyckligtvis var han bara arg och inte skadad.

Jarle Vårdal, som nu hunnit ikapp mig, och jag rullade in i bivacken i Peshkopia kring 19-tiden efter att ha kört knappt 50 mil. Resten av teamet kom i omgångar. Först 22.00, ­sedan 02.00 och 04.00. Det var en lååång dag.
Den andra etappen skulle bara vara 19 mil och starten gick inte förrän klockan 11. Den snabba etappen gick igenom ett naturreservat med fantastisk miljö och utmanande vägar. Målgång var sent på eftermiddagen och likt dagen innan blev det sent innan alla kommit tillbaka till bivacken. Haakon valde ofrivilligt en annan ”bivack” mitt ute i naturreservatet. En sten hade lekt lite för tufft med ena sidokåpan och cykeln läckte olja. Det gick över ett dygn innan vi såg honom igen.

Tredje etappen var lite längre, cirka 49 mil ner till Albaniens sydkust och staden ­Orikum. Starten gick tidigt på morgonen och det skulle visa sig bli ytterligare en lång dag. Vägarna var tunga och ibland sönderkörda av lastbilar som transporterade timmer. Mot slutet av specialsträckan förlorade jag bakbromsen och fick jobba hårt för att behålla kontrollen över cykeln i nedförsbackarna. Väl i mål var det bara 15 mil som skulle täckas innan vi kunde slappna av i bivacken. Arrangörerna hade satt en tidsgräns på fem timmar och vi insåg att vi hade tid för en ordentlig måltid innan vi körde vidare. Maten intogs lyckligt ovetande om hur tung transportsträckan skulle visa sig vara. Många flodkorsningar och nersurade motorcyklar senare var vi äntligen i bivacken men en timme för sent. Solen hade gått ner för länge sen.
Nästa etapp skulle vara en enkel sak på bara några få mil, men jag anade ugglor i mossen när Edvin, självaste Race Director kom tillbaka från en snabb provtur av spåret. Det var visst inte han som lagt dagens rutt och han ansåg det nödvändigt att kontrollera sträckan. En något medtagen blick och orden ”Yeah, that was a tough one..!” skulle visa sig att vara ganska beskrivande och svar på om jag hade valt rätt cykel.

En annan ledtråd var att bilar och motorcyklar hade samma roadbook. Starten av etappen gick bara några kilometer från bivacken och vi skulle köra ut på en liten halvö utanför Orikum. Jag fick startsignal och gav allt.  Efter några kilometer på vägen bar det av på en smal stig. Jag missade ingången till stigen och körde igenom några buskar innan jag kunde gasa på igen. Sedan blev det plötsligt väldigt trångt med stora stenar. Fältet stod stilla framför mig och lite längre bort fanns det några italienare som uppgivet hade lagt ned sina cyklar mitt på stigen. Det var täta törnbuskar och stora stenar på båda sidor. Vi flyttade oss framåt en halvmeter i taget. Min hasplåt var så bred att jag inte kom mellan en del stenar och fick lyfta över cykeln. Jarle Vårdal låg bakom mig och hade liknande problem. Luften stod stilla och värmdes upp av ett dussin motorer. Andningen väste och hjärtat gick på varvstoppet. Jag tappade fotfästet och föll långsamt till höger. Medan andra haft tur och fallit mot ett träd eller en buske, föll jag mellan dessa och det blev utförsåkning med ­cykeln över mig. Med lite hjälp kom jag dock upp igen.

Lyckligtvis hade även denna etapp ett slut och vi kom ut på en grusväg som blivit exceptionellt stenig. Den tog oss upp mot en kulle med härlig utsikt. Halvvägs upp mötte vi en delegation av hojar i motsatt riktning. Budskapet var att dagens etapp blivit avbruten på grund av fel i roadbooken. Det lät lite konstigt, men vi tog hänsyn till det och vände nosen hem. Tillbaka i bivack skulle det visa sig att inte alla höll med om att etappen avbrutits, inte heller Edvin. Efter mycket diskussioner och italienska konspirationsteorier beslöts det att alla som inte hade genomfört etappen skulle få 150 procent av den snabbaste förarens tid.

Nästa dag var det den femte etappen, som var lite längre än 35 mil med avslutning tillbaka i trädgården på Hotell Rogner i ­Tirana. Igen tog roadbooken oss genom fantastiska naturområden. Först några raska fjällvägar där jag, till min stora skam, blev omkörd av en fotograf. Sen ner i låglandet mot kusten där vägen gick ­igenom stora plantage och vi följde stigar längs och tvärs stora bevattningskanaler. Hastigheten ökade och jag fick ett prov på hur min cykel känns i sitt rätta element. Full fart, i sidled, i en lätt sväng… som en dröm!
Jag rullade inåt mot Tirana med ett ovanligt sömnigt men brett leende. Den främsta orsaken till leendet var förmodligen vetskapen om att ha kommit så här långt och den underbara körupplevelsen på den här sträckan. Men det var också något annat som fick mig att le. Fram till dess hade jag bott i tält. Medan de flesta andra hade dragit sig tillbaka till ett hotellrum över natten (om än delade sådana), var jag kvar i bivacken med mekande, rusande motorer och lampor i bakgrunden. Det var sällan jag var i säng innan midnatt. Bivacken vaknade till liv igen efter fem-sex timmar. Per Strømsæther hade i varje fall lånat mig sitt Quecha-tält som slås upp på två sekunder, så jag slapp i alla fall lägga tid på det.

Men i Tirana väntade mig ett enkelrum och jag längtade efter att ta igen sömn inför den sista etappen. Jag gick och la mig tidigt i Tirana. Halsont hade byggts upp i flera dagar och när jag nu lät mig slappna av fick jag feber och känsla av total utmattning. Natten präglades av panikartade drömmar. Jag var inte ensam om att vara kraftlös nästa dag. Per Thiesen hade kraschat och brutit nyckelbenet och flera revben.
Dags för epilogen. Bara var 14 mil den här gången men väldigt tekniskt. Jag fick flashbacks från den fjärde etappen och var förberedd på det värsta. Men det gick som en dröm och jag njöt av varje meter. Slutet var samma flod som i prologen, Vlad och de andra som hade börjat före mig stod och väntade vid målet. Bra avslutning på ett fantastiskt rally!

 Senare den kvällen var det avslutnings­ceremoni och det visade sig att Team Norway hade gjort ganska bra ifrån sig! Jarle ­Bjørgeengen (36:e plats i totalen) tog hem första plats i M3-klassen och Jarle Vardal kom tvåa i M6 klassen (30:e plats i totalen). Själv kom jag på på 17:e plats i min kategori. (M1) och plats 38 i totalen.