21 november, 2024
I helgen blev det premiärtur för nya Shercon, den senaste familjemedlemmen i redaktionsgaraget. Det är alltid lite spännande och läskigt att ta ut en splitterny endurohoj bland lera och stenar. Den djupblå lacken, den kritvita plasten och glänsande dekalerna. Men veeet att inom tio minuter så ser allt ut som skit. En slags djupt rotad perversion hos oss enduroförare. Jag passade på att göra lite ”före-foton” för er skull så att ni kan se hur snygg en endurohoj faktiskt kan vara.
Snabbt ut bland tallträd och stenar, det första som slår mig att motorn är ruskigt rapp! Den varvar upp nästan läskigt kvickt och går gärna på bakhjulet. Definitivt ingen mjukis till nybörjarhoj! Kayabafjädringen är stenhård och det gäller att hålla uppe tempot för att det ska bli behagligt. Samtidigt håller den emot toppen då de riktiga stalpen eller stora stenbumlingarna ska forceras.Kopplingen är lite trög, tror det är ganska hårda kopplingsfjädrar, för den yttre hårdvaran är identisk mot de på till exempel KTM. Med den lilla motorn gäller det att hålla varvet på rätt nivå och kopplingen används friskt. Säkert lite ovana vid nya hojen men vänsterhanden fick kämpa på rejält.
Motorn är drömlik! Så fort man kommit ifrån de allra lägsta varvtalen kommer belöningen. En strid ström av sammetslent vridmoment och en extremt medryckande motorkaraktär som drar smilbanden uppåt. Den spontana kraften gör det buslätt att lyfta framhjulet över uppkomna hinder och att kunna leka lite på de små grusvägarna. En wheeliemaskin av rang!
