Strax efter 70-talets inträde krälade engelsmännen, fortfarande helt oförstående, i stoftet bland resterna efter den krossade brittiska motorcykelindustrin. Hondas 750 hade tagit världen med storm och fullständigt definierat om vad en motorcykel är och ska kunna göra. Radfyra var det nya heta och twinnar tillhörde forntiden.
I gapet mellan gammalt och nytt, radfyra och radtvåa, föddes Laverda 3C. En motorcykel som på mer än ett sätt stod med ett ben på varje sida om staketet mellan då och nu.
Laverdas nya trippel debuterade på mässan i Milano 1969 men det var inte förrän 1973 som den började säljas. Med en toppfart på 210 kilometer per timme, om man vågade, var den snabbare än CB 750 som bara med ett nödrop förmådde spräcka det magiska 200-strecket. Fördel Laverda!
I sin första tappning hade trepipen 180-graders vevaxel vilket gav den en något haltande gång och ett säreget ljud.
Senare kom såväl en 1 200 (egentligen 1 116 kubik) och en 120-gradersvev. Motorn, charmerande enkel i sin konstruktion, bar ett visst spår av grovsmide och trimningsgraden var moderat.
Enkel och pålitlig är ett bra utgångsläge för en motortrimmare. Brittiske importören Roger Slater, tillsammans med fabriken, satte tänderna i maskinen och genom högre kompression och elaka kamprofiler ökades både effekt och toppfart som nu snuddade vid 225 kilometer per timme – snabbt nog att ge modellen, som döpts till Jota (spansk dans i 3/4 takt) epitetet världens snabbaste standardmotorcykel.
En Laverda, framför allt den med dåtida mått mätt hätska Jotan, är inget man grenslar och fräser iväg på hur som helst. Den är tung, långbent och sadelhöjden är minst sagt väl tilltagen. »A hard man’s bike« kallades den ofta och det är precis vad den var, och fortfarande är. Men som det mesta från Italien, fram till Ducati 916, kräver den en fast hand och med rätt pilot är en laverdatrippel rysligt snabb.
Givetvis tävlades det med trepipen och givetvis var motorcyklarna orange. Elaka tungor påstod att färgen var ett restparti från tillverkningen av jordbruksmaskiner men sanningen är att färgen valdes för att teamen lättare skulle kunna se motorcyklarna på racerbanan.
