Suzuki GSR 600

Sardinien, som är belägen väster om Italien, är semesterfirarnas paradis. Denna till grunden steniga ö har, tack vare det gynnsamma vädret, ett mycket frodigt täcke av palmer, buskar, blommor, och granit som dekoration. Fantastiska serpentinvägar i vacker bergsmiljö, det vill säga bästa möjliga omgivning för testning av en 600-kubiks nakenhoj.

Men, när italienska Suzuki anordnade en provkörning av den nya Suzuki GSR 600 för pressen, så visade sig inte Sardinien från sin bästa sida. I början av provkörningen var det endast några få plusgrader och regnet vräkte ner. Öns vägar är av asfalt, men solen och saltet, som kommit med havsvindarna, har gjort ytorna silkeslena. I regn och kyla blir asfalten verkligen hal, nästan som att den är täckt av isig modd. Dessa omständigheter utmanade sannerligen hojen och föraren, och det fanns verkligen inte utrymme för felsteg i de smala bergskurvorna.

Om hojens konstruktion berättade GSR 600:s huvudarkitekt, designern Toshiyuki Nishino, att utgångspunkten var att skapa en sportig naken hoj kryddad med innovativ design. Enligt Nishino tampades projekteringsgruppen med en hel del problem för att få till denna kombination. Först skapades utseendet, där styrka och sportighet förenas, och sedan skulle det tillfogas nya, trendsättande, exteriördetaljer. Därefter var det designteamets och ingenjörernas tur att lösa ett antal problem för att kunna sammanföra sporthojens teknik med en nydanande design, så att helheten fungerade på alla plan. När allt var klart meddelade Suzuki att detta är en hoj där modern konst möter raceteknologi.

Jag drar på mig hjälmen medan jag väntar på att provkörningen ska börja och kollar samtidigt in hojen snett framifrån. De på bensintankens främre del placerade plastdetaljerna fungerar som en förlängning av framdelen och ger den ett maffigt utseende. Utöver designsyftet, så fungerar de som fästen för de främre blinkerserna. Den stilfulla strålkastaren och avgasrören, som tittar fram under baksadeln, påminner om MV Agusta och bidrar på sitt sätt till det maffiga intrycket. Bakljusen, som består av sex stycken ledlampor, är placerade mellan ljuddämparna och tillsammans genererar de fyrrörig harmoni.

Jag sätter mig på den smala sadeln och konstaterar att man trendriktigt nog inte ser strålkastaren fram. Framdelen domineras av en bred instrumentpanel där det enda analogiska, bland allt det digitala, är den stora, centrerade varvräknaren. Hojen har liknande tydliga och sportiga mätinstrument som sporthojen GSX-R, inklusive växellägesindikator.

När jag startar hojen kommer jag återigen att tänka på GSX-R; även om avgasljuden är tystare, så låter den som en 600-kubiks Gixxer. Och inte undra på det, motorn är en smått modifierad GSX-R motor. På den här hojen har man fått till ett jämnare effektregister och förmedlingen av växlarna har modifierats.

Jag drar ner mitt nästan frostiga visir och kör iväg på Costa Smeraldas strandgator. De mindre växlarna, som är tätare än i GSX-R, lämpar sig utmärkt för stadstrafik och motorns enormt jämna karaktär i bottenregistret gör åkningen behaglig. Hojen vibrerar mindre än sportmodellen, egentligen är det bara det dova avgasljudet som avslöjar att den är igång.

GSR:ens avgasutsläpp möter EURO3-kraven tack vare katalysator, och luften som leds in i avgaskanalen.

Jag testar lite högre hastigheter på lugna bergsvägar och på färden till Lago Liscian strand slingrar sig vägen förbi 3 000-åriga olivträd, som sägs vara de äldsta i Europa.

Den för stadstrafik lämpligt mjuka framgaffeln sjunker ganska kraftigt ner i kurvorna och orsakar små vibrationer vid ojämnheter i vägen. För övrigt känns körbarheten stabil tack vare den stadiga aluminiumramen.

Bakfjädringen känns som en sporthojs, dock något känsligare. Motorn har imponerande segdragningsförmåga i botten – och mellanregistret, man kan köra i stort sett hela tiden på sexans växel.

Efter 9 000 varv vaknar motorn på samma sätt som GSX-R, en skön effektkick skjuter på med ett extra drag. Insprutningen har likadant 38 millimeters spjällhus som GSX-R, ändå ger den sämre svar vid gaspådrag, det blir ofelbart ett ryck efter avslag. Det är egentligen det enda negativa i den här för övrigt mycket bra hojen. I provsträckans snabba partier kom jag relativt lätt upp i 200 blås, vilket räcker utmärkt för en naken hoj.

När jag svänger av motorvägen testar jag bromsarna än en gång. De är effektiva och känsliga, och inte utan anledning. Bromsarna är likadana Tokico 310 mm skivor med fyrkolvsok som i GSX-R.

Nu återstår bara sista biten av provkörningen och sedan rullar jag in på hotellgården. Trots sex timmar och 28 mils körning i dåligt väder känner jag mig varken stel eller trött. Jag är nöjd med upplevelsen, GSR 600 känns som en fungerande kombination av stil och prestanda. Den kommer att vara en tuff konkurrent i gruppen 600-kubiks nakna hojar.

Plus:
Jämnt effektregister. Den vibrationsfria motorn. Enormt smidig att hantera. Bra bromsar. Utseendet.

Minus:
Framgaffeln är för mjuk vid hård körning. Insprutningen orsakar ett ryck vid gaspådrag gasen efter avslag.

Publicerad i Bike nummer 3 2006.
Av: Sami Salonen