”You’re still fighting, aren’t you. You’re always fighting. Why do you hate everybody?”.
1953 krossar Marlon Brando allt vad ”respekt”heter under däcken på sin Triumph Thunderbird i filmen ”The Wild One”. Ett stycke filmatografisk historia och det är inte många motorcyklar som har lika mycket förpliktigande historia att bära på. Ändå gjorde modellen en mycket stillsam sorti i mitten av 60-talet och återkom inte förrän som årsmodell 1995. Förväntningarna på den nygamla modellen var med all rätt skyhöga och infriades till övervägande del, mycket tack vare att Triumph hade gått varsamt fram vid formgivningen.
En trecylindrig radmotorn på knappt 900 kubik och med vattenkylning hade ersatt originalets luftkylda twin på 650 kubik. På pappret fanns potential för hög effekt, men i praktiken hade Triumph försett Thunderbird med en drivkälla med mycket lugnt temperament; 60 hästkrafter på bakhjulet, en mycket platt effektkurva och motorgång som vi beskrev som ”avstressande” i vårt första test av modellen. Långt ifrån den farlige rebellen från 50-talet således. Något man snart rättade till…
Thunderbird sport kom som årsmodell 1998 och har specifikation anpassad för den som vill kunna ta ut svängarna mer än på grundmodellen. De mest väsentliga skillnaderna är: 17-tums aluminiumfälgar (från spanska Akront), fullt justerbar fjädring, dubbla bromsskivor fram, ett lägre och smalare styre samt ett avgassystem som avslutas med dubbla megafoner högt upp på höger sida.
Motorn som i grundmodellen är lite klen, har i Sport 82 hästkrafter, ett skönt fylligt ljud och svarar utan att tveka på gaspådrag. Överhuvudtaget är motorns goda funktion och avsaknad av egenheter påfallande och för den som körde Triumph när det begav sig möjligen en chock; detta är inte en motorcykel som lämnar oljepölar efter sig eller som förlitar sig på ägarens flinka fingrar för att hållas vid liv. Den som känner sig lite vilse i mötet med nya Triumph uppskattar troligen den långa tillbehörslistan som bland annat innehåller autentiska knäkuddar i svart gummi. Självklart med den eftertraktade logon gjuten i materialet.
Körställningen är väldigt lätt att komma överens med och sadeln av gammalmodigt snitt ger både förare och passagerare god komfort. Tyngdpunkten är låg och i kombination med den dragvilliga motor är det väldigt lätt (nåja) att kasta Thunderbird Sport från kurva till kurva. Till årsmodell 2000 hade Triumph lyssnat till kritiken mot de dubbla megafonerna och försett Sport med mindre iögonfallande ljuddämpare, vilket uppskattas av de som vill använda packväskor. En annan praktisk anpassning var sänkningen av passagerarfotpinnarna. Finishen är mycket hög och Triumph visste vad man gjorde när de göt sitt emblem i materialet både här och där. Gummit på fotpinnarna är ingalunda något undantag: »Triumph«. Och varför inte? Detta är ju i första hand en entusiasthoj, inte ett bruksfordon. På det hela taget är Sport en trivselhoj av hög kvalitet och med stark personlighet, för den som önskar mer av sin Thunderbird än grundmodellen kan erbjuda.
