26 december, 2024
Med namnet från det smidiga och snabba rovdjuret ville Triumph givet skapa sig marknadsfördelar. Allt handlade såväl då som nu om marknadsandelar. Den första modellen Tiger kom 1937 men hade inte särskillt mycket offroad i sig. Begreppet fanns inte i en tid där många vägar redan var i skickstandrard som många offroadåkare gärna försöker hitta idag.
Modellnamnet Tiger har varit med hos Triumph sedan trettiotalet men har först på senare tid helt blivit synonymt med offroadegenskaper. Den tidigare scrambleraktiga hojen från historien hette Trophy och inte Tiger som man lätt kan tro idag. Triumph har heller inte sedan nystarten på nittiotalet haft som avsikt att annat än att återanvända gamla namn till modeller, detta utan någon hänsyn till vilka modellerna varit i historien.
Utan att nörda ner oss för mycket så kan vi nämna att Tiger i sin moderna tolkning kom 1993 och var då en förgasarförsedd 885-kubikare med hyggliga äventyrstouringegenskaper. Denna modell utvecklades i steg fram till 2007 då den skuttade till ordentligt i kubik, teknik samt utseende och blev den Tiger vi ser i denna artikel.
När Tiger blev 1050 försvann mycket av det offroadmässiga och konkurrenterna den gamle tigern hade blev med ens helt andra. Det som startatde som en utmanare till främst Hondas AfricaTwin blev plötsligt närmare konkurrent till hojar som Suzuki DL1000 V-Strom och Honda XL1000 Varadero. Det fuktade pekfingret Triumph höll i luften indikerade alltså på att vågen stora äventyrsoffroader var på tillbakagång och att allt större andel äventyrsåkare faktiskt tillbringade allt färre mil på dåliga vägar då dessa i större utsträckning byggs bort inom eu.
Den teknik som ligger till grund för Tiger 1050 är följande; den har en råstark trecylindrig motor som gör den till en ypperlig långfärdsmaskin. Ramen är en lättmetallshistoria som inte lämnar något att önska för normalbrukaren. Svingen är även den en mycket stabil historia som också för ovanlighetens skull är mycket snygg. Tanken är på 20 liter och ger den en räckvidd på 32 mil ungefär. Det ger i andra ord, allt enligt Triumph, 0,6 liter per mil.
Om detta stämmer frågar vi några ägare och de svarar nästan i kör: ”Nej. Den drar runt 0,5 liter milen”. Det kan vara rätt intressant att veta att den motorcykel du tänker åka långt med är förhållandevis bränslesnål.
Det blev snart ganska trist att fråga Triumph Tiger-ägarna vad de tyckte om sina motorcyklar. Alla var rörande överens om motorcykelns förträfflighet. Ytterst få, men tveksamt samstämmiga uttalanden om hojens brister förekom dock. Mer om det senare.
Alla, jag menar samtliga och var enda en, var ruskigt nöjda med motorns karaktär och drag över hela registret. Växellådan fick även den goda betyg.
Väghållningen är också en av denna motorcykels rosade egenskaper. Du kan köra mycket sportigt innan den säger ifrån. Få är det som bräcker den. Fjädringen är i toppklass och inte heller hörs några klagoord över bromsarna.
Ingen av ägarna tycker att motorcykeln har svikit dem som allroad. Ingen inbillar sig att de köpt en offroad utan de är nöjda med de lättare grusegenskaperna som bjuds medan de, som tidigare nämnts, rosar alla övriga köregenskaper.
Den enda, men dock omstridda, kritikpunkten var Tigerns vindruta som vissa förare såg som otillräcklig och som skapade turbulens för passagerare. Allt beror på hur lång föraren är och vilka farter det handlar om. Men en vindruta är ingen större investering, däremot kan det vara värt att i förväg veta vilken längd som passar just dig.
Men har du fått till turbulensdetaljen har du i Triumph 1050 Tiger en väldigt rolig motorcykel med ett bruksvärde och bruksbredd som inte överträffas av särskilt många motorcyklar på marknaden idag.
Även de du kör ifrån på favoritvägen gillar din Triumph då de låter så förbaskat skönt med sitt udda antal cylindrar. Bara en sådan sak! Lycka till med din Tiger 1050!
Publicerat i MC-Nytt nummer 1 2012
