21 november, 2024
För ett antal år sedan hade varje tillverkare en mängd olika offroadmotorcyklar att välja mellan. Med tiden visade det sig dock att de flesta ändå körde på vanliga asfaltvägar och de grova maskinerna försvann med några få undantag. Den utvecklingen gäller även Triumph Tiger som från början var en bra »grusvägssmiskare« men för varje uppdatering kommit närmare att bli en ren landsvägsmaskin, om än med upprätt körställning.
Något som Triumph och flera andra tillverkare borde ta efter är att erbjuda olika varianter på samma maskin vilket både BMW och KTM gör. Vi som gillar grus vill ha fler modeller att välja mellan!
De flesta av konkurrenterna i äventyrskategorin har tvåcylindriga motorer i v- eller boxerform. Triumph Tiger har istället en trecylindrig radmotor.
Föraren sitter upprätt och bekvämt med ett brett styre och lagom stoppad sadel. Även passagerarkomforten är god och motorkraften räcker med råge.Tiger är byggd för att vara en allroundmaskin och klarar längre körningar med både skjuts och tung packning. Till de senare årsmodellerna finns väskor i matchande kulör och det övriga sortimentet är som sig bör stort.
Instrumenten på Tiger är väldigt heltäckande och touringvänliga. Här finns ett antal runda mätare som inkluderar både klocka och bränslemätare. Runda mätare har det varit åtminstone fram till den senaste årsmodellen. Bakhjulet drivs av kedja.
Den första Tigern var på 900 kubik och släpptes i Sverige 1993. Då lanserades den som en stor offroadmotorcykel, visst var den mer offroad än den senare skulle bli, men mest var det en landsvägshoj lämpad för något sämre vägar. Med tiden visade det sig också att hojtypen är kapabel till både touring och pendling till och från jobbet. Det skulle däremot dröja ett antal år innan vi i Norden upptäckte fördelarna med den här typen av hoj.
Tiger 900 hade en motor som gjorde att konkurrenterna lämnades ganska långt bakom. Effekten låg på 85 hästkrafter och den hade gått om kraft även på låga varvtal trots att det var en radmotor och konkurrenterna oftast hade v- eller boxermotor. Toppfarten låg strax över 200 kilometer i timmen vilket var bäst i klassen.
Från början hade Tiger två runda lampor något insänkta i kåpan som var vanligt i slutet på 80-talet och början av 90-talet. Till 1999 uppdaterades modellen ganska rejält både på insidan och utsidan. De dubbla lamporna fram satt kvar men integrerades på ett mer välputsat sätt i kåpan. Hela hojen fick en rundad form och blev mer landsvägsanpassad.
Den nya motorn baserades på Speed Triple men vässades ytterligare med nya kammar, högre kompression och ett nytt avgassystem. Skillnaden i effekt var visserligen blygsam (en hästkraft mer) men motorn fick ett bättre effektregister. Även om ramen fortfarande var av stål till 1999 så var den nykonstruerad med motorn som bärande del. Tack vare den nya ramen fick en större luftburk plats vilket var ett måste eftersom förgasaren försvann till förmån för insprutning. Andra förändringar till -99 var att Tigern fick bättre bromsar samt katalysator.
Nästa stora uppdatering kom 2001 och då fick den 955-kubikaren som suttit i Triumph Daytona. Effekten plockades ner från 149 hästkrafter till mer vridmomentsvänliga 105 hästar. Den fick även styvare framgaffel vilket många ansåg vara ett minus på tidigare årsmodeller.
Senaste uppdateringen kom förra året då Tiger blev än mer sportig med 115 hästkrafter och 1050 kubik. Andra förändringar var att den nu också fick en ram i aluminium och bättre bromsar (radialbromsar fram). Bensintanken har krympt från 25 liter till 20 liter genom åren vilket är i linje med en mer landsvägsanpassad tillvaro. För visst är det så att Tiger har blivit en tamare katt på både gott och ont. Från att ha varit en hyfsad grusmaskin har den nu blivit en ren landsvägsmotorcykel. Fast även om däcken förlorat tänderna så är Tigern i sig inte tandlös.
Publicerat i MC-Nytt nummer 1 2008
