27 december, 2024
Det är inte alla testkörningar som måste vara på blodigt allvar. Att jämföra en offroad-fyrhjuling med en motocross är inte direkt vad vi på Bike normalt brukar göra. Vi ville ändå göra en sådan jämförelse i ren cross over-anda eftersom antalet fyrhjulingar har ökat kraftigt på senare tid, och de syns allt oftare ute på crossbanorna – och vissa lyckas även ta sig ut i trafiken. Fyrhjulingarna har till och med en egen mästerskapsserie och grenens toppförare gasar på duktigt ute på crossbanorna.
Vi på Bike har ingen som helst erfarenhet av fyrhjulingar. Snarare tycker vi att de är lite märkliga, speciellt när de står i bilköer in i stan, då är det verkligen de sämsta egenskaperna av bil och motorcykel på en och samma gång. Själv har jag bara kört fyrhjuling någon enstaka gång, ungefär lika ofta som jag har kört snöskoter. Så med min bakgrund är jag inte rätt man att berätta hur det är att köra riktigt fort med en fyrhjuling.
Vi behövde alltså en kompetent fyrhjulingsförare, annars hade testet fallit platt som en pannkaka. Den rätte föraren uppenbarade sig i form av Jukka Helminen, chefredaktör på tidningen Mönkijä (Fyrhjuling), och nog visade han oss hur en fyrhjuling ska köras. Helminen är dessutom en mycket erfaren enduroförare. Hans prisskåp pryds av bland annat två förstaplaceringar i Päijänne-runt. Både endurohojar och fyrhjulingar är med andra ord en stor del av Helminens blodomlopp.
Som testförare hittade vi finska motocrossmästaren Tommi Mäkinen och på endurosidan anslöt sig Jari Pulkkinen, tvåa i de finska mästerskapen, till testgruppen förutom mig själv och Tomi Konttinen, huvudtränare för Finlands motorförbund. Vi var allihop »flyktligt bekanta« med testets fyrhjulingar, även om vi inte skulle erkänna det offentligt. Honda TRX 450 R är den mindre, lättare och mer racemässiga fyrhjulingen av de två som är med i testet. Dess motor är baserad på Hondas CRF 450-crossmotor och som sig bör för en racer har den en stadig bakaxel med enkel stötdämpare. Den större TRX 680 R har individuella stötdämpare och motorn är mer lämpad för en motionsförare med mer kraft, men mjukare karaktär.
Själv märkte jag inte av dessa tekniska skillnader. Till att börja med kändes båda fyrhjulingarna omåttligt svårkörda. Känslan var densamma som när man kör snöskoter. Vid långsam körning känns allt tryggt och pålitligt. Problemen börjar när farten ökar… Hög massa ger stor rörelseenergi och det är svårare att styra fordonet med enbart kroppsplacering.
Jag hade som sagt inte en susning om tekniken och därför försökte jag också köra den som en snöskoter. Jag tyckte att jag hängde på ganska modigt i kurvorna, men det kändes som om fyrhjulingarna hade en egen vilja. Båda maskinerna har stora bakhjul med otroligt bra markkontakt, faktiskt så bra att varje gång jag gasade, så stegrade de. Och efter två varv var jag tvungen att pausa, annars domnade händerna helt och hållet.
Men trots allt vande jag mig ganska fort vid fyrhjulingarna. När jag fick en mer avslappnad körstil kunde jag bättre njuta av dess egenskaper. En fyrhjuling körs mer som en bil än som en hoj. Man måste våga lita på stabiliteten och sladda ut dem ordentligt.
Jukka Helminen brände på duktigt, van som han är, och det enda sättet att hänga med var att hoppa på en crosshoj istället. Mäkinens 450-kubikare kändes som rena himmelriket att köra efter fyrhjulingen. Den hade så in i Norden med drag och körbarheten var helt fantastisk tack vare fjädringen och dess inställningar.
Enligt hojförarna var cross- och endurohojarna »märkbart snabbare« än fyrhjulingarna. Men istället för att snacka om saken grävde vi fram ett tidtagarur. Förarna radades upp och så bar det iväg, en och en, medan sekunderna tickade iväg på klockan.
Helminen var snabbast med båda fyrhjulingarna och noterade med TRX 680 R en varvtid på 1,05,7 och varvade med den mer racemässiga TRX 450 R på 1,01,3.
Men med hojarna drämde Tommi Mäkinen till med dagens snabbaste tid. Mäkinen varvade banan med sin egen 250-cross på 0,50,5. Konttinen kom tvåa på 0,52,4 med samma hoj och Pulkkinen körde sin egen enduroracer på tiden 0,52,6. Helminen körde in på 1,00,3 med samma hoj.
Själv drog jag drog mina egna slutsatser och kom fram till att vi hojförare nog ändå gör bäst ifrån oss på just hojar. Efter denna genomarbetade slutsats var jag dock tvungen att medge, även om jag antagligen inte kommer kännas vid det senare, att det minsann skulle vara ganska roligt att ha en fyrhjuling bredvid hojen i garaget…
Publicerad i Bike nummer 9 2010.
Text: Sami Salonen
Foto: Joni Helminen
