Utanför ramarna

Igår morse var sommaren nästan slut. Yttertemperaturmätaren på min Ducati 848 EVO indikerade menande åt mig att det var 5 minusgrader. Någon halkvarnande snöflinga, som brukar finnas i bilar eller på lite med touringmässiga motorcyklar, dök dock inte upp upp – jag var helt utlämnad åt mitt eget skrala omdöme.

Hela hojen var täckt av frost, framför allt sadeln. Min fina Ducati Performance alcantarasadel är precis lagom greppig mot skinnstället för inspirerad körning. Tydligen så finner även iskristallerna alcantarats fina ytstruktur väldigt tilltalande varför en del möda lades åt att avlägsna dem i möjligaste mån. Här har en uppenbar designmiss begåtts av Ducati – hur många Ducatiägare har inte stått världen över och förtvivlat skrapat på sin DP-sadel en tidig frostmorgon? Förmodligen tre. Eller kanske fyra. 

Inom flyget talar man ibland om att befinna sig "inside the envelope". Det syftar ursprungligen på grafiska prestandatabeller där man plottade ut två faktorer – det kunde exempelvis vara fart/höjd eller vikt/tyngdpunkt. Låg man innanför det markerade området, inside the envelope, var allt bra. Låg man utanför var det no go för då kunde man slå ihjäl sig, punkt slut.

Att vara inside eller outside the envelope är begrepp som kan appliceras brett. När det gäller motorcyklar hamnar man ibland utanför, men som med allt annat så finns det grader av utanförskap. 

Med min Ducati har jag både vardagspendlat och åkt på långresa, i inget fall har det inneburit att jag använt motorcykeln på det sätt den framför allt varit konstruerad för. I fallet med en 848 är det vid bandagar, på slingrande landsvägar och under en och annan posörrepa genom city som den gör sig allra bäst.

Men trots det har det ändå fungerat. Eventuella designmässiga tillkortakommanden har skett på bekostnad av min egen komfort och även om jag befunnit mig på utsidan har jag någonstans samtidigt rört mig i ett territorium som ingenjörerna i Bologna förutsett att en och annan dumskalle skulle kunna hitta till.

Så var det inte igår morse. När jag stod där i 5 minsugrader, klockan 0600 i en svensk storstadsförort, och skrapade på min sadel insåg jag att det här var definitivt inte en situation som teamet bakom Ducati 848 EVO Corse Special Edition ens i sin vildaste fantasi hade föreställt sig att deras produkt skulle kunna hamna i. Det kändes ganska bra.