Valentino Rossi

Uppväxt

Tavullia är en liten by. Med 5 000 invånare hittar du den på italienska ostkusten, strax under San Marino. På inget sätt är Tavullia en viktig plats i historieböckerna och för en oanande genomfarare är det enda speciella hastighetsbegränsningen – 46 kilometer i timmen.
Den 16 februari 1979 föddes Valentino, son till Graziano och Stefania Rossi, i grannbyn Urbino. Kort därefter slog sig familjen ner i Tavullia. Likt hans far skulle Valentino komma att utveckla ett starkt intresse för allting med en motor. Hans framfart på två hjul började tidigt, men mamma Stefanias oro såg till att han hamnade i den något säkrare gokarten istället.

– Jag hade tur, berättar Rossi. Min pappa tävlade med hojar. Han gav mig passionen väldigt tidigt. Jag hade min första hoj när jag var tre– fyra år.
Rossi sökte snabbt mer fart än 60-kubikaren kunde erbjuda så pappa Rossi stoppade in en 100-kubikare istället. När Vale var nio försökte Graziano förfalska hans gokart-licens för att kringgå åldersgränsen på tio år, men misslyckades. Två års väntan senare vann Rossi det regionala mästerskapet.
Istället för att ta sig an det nationella mästerskapet blev det av ekonomiska skäl minimoto året efter. Under början av 90-talet lärde sig Valentino allt om sporten, likt en svamp sög han åt sig minsta droppe av kunskap och erfarenhet. Till 1993 fick han sin första stora chans med Cagiva på en Mito 125 och efter ett läroår tog han den italienska titeln både -94 och -95 för Aprilia. Just det är vad som kom att bli något för Rossi karaktäristiskt; ta ett läroår och vinn mästerskapet året efter.
GP-debuten blev i 125-klassen i Malaysia -96. Säsongen gav varierad framgång med många krascher men slutligen en vinst på Brno. Totalt blev han bara nia, men till nästa år var han tillbaka och gissa vad – han vann 11 av 15 race.

Glupskt tog sig Rossi an 250-klassen och redan under sitt debutår kom han tvåa mot Loris Capirossi, en av hans stora idoler. Året därefter vann han mästerskapet och belönades av Honda med en plats i 500-VM till millennieskiftet. Den nya bekantskapen gjorde intryck direkt.
– I början när du kör femhundran för första gången, ah fuck! Den är från en annan värld, berättar Rossi i dokumentären Faster.
Vale fick nyligen pensionerade Michael Doohan som mentor och dennes chefsmekaniker, Jeremy Burgess. Det var också då som det unga stjärnskottet för första gången skulle tävla mot Max Biaggi.

500-åren

Rivaliteten mot Biaggi växte sig stark redan under 90-talet. Rossi skydde landsmannen som pesten, till stor del för att han hejade på Capirossi vars motståndare ofta var just Biaggi. På Mugellos GP -97 plockade Rossi upp en uppblåst Claudia Schiffer-docka efter målflagg, för att driva med de dåvarande ryktena kring Max Biaggi och Naomi Campbell. Rossi var övertygad om att han var en bättre förare och i början av 2000-talet ställdes allt på sin spets – det var upp till bevis.
Likt tidigare var det första året ett med brant inlärningskurva. De två första racen fick han bryta, men sedan började pallplatserna trilla in och vid den nionde deltävlingen i Storbritannien kunde Rossi ta sin första 500-vinst. I totalen blev han tvåa mot Kenny Roberts.
Att Biaggi förlorat mot Rossi, en rookie och kaxig yngling, med 39 poäng var ett nederlag på så många plan. På GP-premiären i Japan 2001 gav Biaggi allt – och en armbåge till. Rossi får en dålig start men klättrar upp till täten. När fältet passerar start/mål för femte gången försöker Rossi köra om Biaggi på utsidan, Yamaha-föraren med nummer tre drar då ut en armbåge och puttar Rossi ut på gräset. Den gula Hondan tar sig upp på asfalten igen och faller in bakom Biaggi. Nästa gång de flyger ner för startrakan tar sig Rossi om, i första kurvan sätter han upp vänsterhanden – och ger fingret. Biaggi hävdade att han bara försökte skydda sig, Rossi brydde sig inte ett dugg om svaret – nu var det hårdhandskarna.
Och på Catalunyas GP var det just handgemäng som gällde. På väg upp till presskonferensen efter att Rossi vunnit bröt tumult ut. Biaggi anlände med ett sår under en ögat.
– It was a small mosquito, var kommentaren från Biaggi.
Båda varnades och en flaggvakt berättade senare för media hur Rossi fått till ett slag rätt i Biaggis ansikte när det hettade till.
Spexiga Rossi, i kontrast till mer tillbakadragne Biaggi, fick snabbt en stor skara följare. Rossi dominerade 500-erans sista säsong genom att vinna 11 av 16 race. Tillsammans med Colin Edwards vann han också Suzuka åttatimmars. Redan året innan hade han och Edwards deltagit, men Vale kraschade bort vinsten. Efter första Suzuka-deltagandet ska Rossi ha sagt att han tänkte återvända och vinna, för att slippa köra enduranceracet någonsin igen – det kallas världens tuffaste av god anledning.

”Bring on the thousands…”
2002 ställde depån om till MotoGP. Både tvåtakt-500 och fyrtaktare på 990 kubik var tillåtet, men det visade sig snabbt att tvåtaktarna inte var konkurrenskraftiga. Rossi kunde ombord på Hondas RC211V ta titeln med fyra race kvar, hans period av yttersta dominans var på intåg.
Sakta bröt Il Dottore ner Biaggi och till 2003 trädde en ny rival fram; Sete Gibernau. Spanjoren hade funnits i bakgrunden under 500-åren men kom till sin rätt när han fick köra för Honda, efter att ha spenderat första MotoGP-säsongen hos Suzuki. Första året som stallkollegor var till synes harmoniskt. Gibernau kunde ta målflaggan vid fyra tillfällen och stod ofta på pallen. Det räckte till andraplats men Rossi kunde ta titeln med god marginal och fick i Australien visa upp sin överlägsenhet.
Rossi fick han en ljummen start, men efter några initiala duster kunde han rycka och säkra en bekväm ledning. Det visar sig att Rossi kört om under gulflagg, då Bayliss kraschade från ledningen. Straffet blir tio sekunders tidstillägg. Han behöver alltså inte gå in i depån, utan bara se till att gå i mål mer än tio sekunder före tvåan. Stålet. Tre sekunder. Fem. Sju. Nio. Tretton. Rossi går i mål femton sekunder före tvåan Capirossi.
– Jag försöker ha en annorlunda relation till motorcykeln, säger Rossi om sin förmåga. Jag ger den inte ett namn, men jag pratar alltid med den. Jag vet inte om de andra förarna gör samma sak. Det är inte bara ett stycke metall – den har en själ. Den pratar tillbaka. Inte med en röst, utan komponenterna.
Till 2004 skiljdes Rossi och Honda åt. Italiensk media tryckte stora rubriker om en flytt till Ducati, men det var Yamaha som vann kontraktstriden med en årslön kring 100 miljoner kronor. På sin nya GP-racer blev Rossi den första att vinna två race i rad för två olika tillverkare vid premiären i Sydafrika. Det blev dock inget fläckfritt år och ett tag såg det ut att bli ruskigt jämnt mot det växande hotet Gibernau. På Losail, den fjärde sista deltävlingen, kulminerade rivaliteten.

Rossis team ska ha rengjort hans plats på gridden inför racet vilket resulterade i att italienaren fick starta sist. Flera team påpekade det till tävlingsledningen, men Rossi var övertygad om att det var Gibernaus påfund. Spanjoren tog vinsten medan Rossi kraschade och bröt. Rossi ska då ha svurit att aldrig låta sina gamla teamkollega vinna igen, något som aldrig bekräftats men som kom att uppfyllas. Sete Gibernau vann aldrig igen.
På Jerez -05 cementerades hatet dem emellan. De har en ensam duell där Rossi leder ut på sista varvet. Den spanska jättepubliken skriker, vrålar och hurrar när racet är på väg att nå sitt klimax. Rossi gör ett misstag, går brett och Gibernau hugger. Spanjoren tror för ett par sekunder att förbannelsen är på väg att brytas. Icke, i sista böj tar Rossi innern och lämnar Gibernau utan utrymme, han får resa upp Hondan och åka ut i gruset. På bakhjulet kör Rossi över mållinjen. En sammanbiten Gibernau vägrade prata om det efteråt.

Ung har blivit gammal
Till 2006 började nästa generations förare ta desto mer plats i resultatlistorna, med namn som Nicky Hayden, Marco Melandri och Dani Pedrosa. Gibernau var nu i periferin. Rossi var given favorit, men det var långt ifrån ett lätt år för #46. Tekniska problem kompenserades visserligen av flera vinster, men Haydens konsekventa poängplock innebar att allt avgjordes på Valencia-finalen.
– Det är den enda gången i min karriär som ett mästerskap avgjorts på sista racet, berättar Rossi många år senare. Det var väldigt konstigt, för jag flög fram på fredag och lördag. Jag hade pole men var också väldigt stark under racesimuleringarna på hårda däck. Så jag var avslappnad inför söndag. Men på morgonen var något fel, plötsligt var jag väldigt långsam.
Hayden befinner sig i topp med Bayliss och Melandri. Rossi har svårt att hålla tempot och redan på varv fem kraschar han från sjundeplats. Hayden är världsmästare.

Till 2007 gjorde 800-kubikarna intåg i MotoGP. Alla spår av Rossis dominans var som bortblåsta och ytterligare en ny utmanare klev fram ur skuggorna – Casey Stoner. Australiensaren lyckades med det ingen annan klarat (inte heller Rossi, skulle det visa sig), att tämja Ducatin. Medan Rossi fick nöja sig med fyra vinster kunde #27 ta tio. Tavullias pojke slutade trea i totalen, hans sämsta resultat sedan första säsongen i 125GP över tio år tidigare.
Även året därefter var det Stoner och Rossi som gällde. Nu med desto fler bottenplaceringar för Stoner och en revanschsugen italienare. Höjdpunkten blev en nagelbitare på Laguna Seca. Vid starten drar Ducatin med nummer 1 och Yamahan med nummer 46 direkt. Rossi vägrar vika sig och riskera att Stoner dra ifrån. Redan på varv tre kolliderar de två då Rossi tar en genväg genom ”The Corkscrew”. Australiensaren bestämmer sig för att avvakta. Mot slutet försöker Stoner köra om och rycka, men Ducati-föraren bromsar på sig inför sista kurvan med åtta varv kvar och far ut i gruset. Rossi vann racet och mästerskapet.
Jorge Lorenzo, Rossis nya teamkollega sedan den föregående säsongen, visade direkt att han var uppvärmd och redo under de inledande deltävlingarna 2009. Han fick visserligen bryta fyra race, men i alla andra stod han på pallen – borträknat Malaysia där han ”bara” kom fyra. Rossi kunde trots detta ta sin nionde titel, men konkurrensen var på frammarsch och hans relation till Lorenzo blev snabbt kall. Ett tag sattes en vägg upp mellan de två i depåboxen.
Den uppmärksamme noterar att Rossi hittills i sin livsberättelse inte haft några avgörande skador. Det ändrades drastiskt år 2010. Den femte juni, under den andra fria träningen, kraschade Rossi på Mugello i närmare 200 blås. Världen kunde live se sin racinggud bli dödlig, innan han transporterades med helikopter från banan. Läkare trodde först att han skulle missa hela säsongen. Det var första gången i sin GP-karriär han missade ett race.
– Han måste återhämta sig fullt innan han återvänder, sa pappa Graziano. Det kan ta en månad, det kan ta fem, det är inte viktigt. Han har ingen brådska.
Men det är precis vad han hade. Bara 41 dagar efter olyckan var han tillbaka i Tyskland, två deltävlingar tidigare än planerat. En mästerskapsvinst fanns inte på kartan, men med några pallplatser skickade han ett tydligt budskap: ”Räkna inte ut mig”.
Det är precis vad många senare gjorde, om än av andra anledningar. Till 2011 skrev Rossi under för Ducati, italiensk media glömde plötsligt bort allt som hette Berlusconi.

Två år att glömma
Rossi förväntade sig inte att Ducatin skulle vara snabb från start, men resultatet från försäsongstesterna på Sepang var ändå ett dystert sådant – 1,8 sekunder från Stoner på Hondan. Resultatmässigt var Rossi långt ifrån hetluften, men efter Jerez var han och Stoner på allas läppar. Under upptorkande förhållanden lyckas Rossi ta sig till täten bestående av Simoncelli och Stoner. Rossi försöker sig på en hårresande sen omkörning in i första böj, men det håller inte och framhjulet sticker. Med sig plockar han Stoner. Rossi lyckas ta sig ut på banan igen men en märkbart arg Stoner får bryta. När Rossi passerar olycksplatsen nästa varv står australiensaren och applåderar. Italienaren räddar situationen med en femteplats och när han går för att be om ursäkt till Stoner får han ett iskallt svar.
– Obviously your ambition outweighed your talent, ackompanjerat av ett förrädiskt leende.
Inga glädjekällor följde den säsongen, varken för Rossi eller Ducatin. Dessvärre gjorde en av Rossis livs värsta ögonblick det.
Malaysias GP. Temperaturen är skyhög och alla förare gömmer sig under paraplyerna med handdukar runt halsen på gridden. Starten går, omkörningar sker och små grupper börjar bildas under det första varvet. Marco Simoncelli, en kontroversiell men omtyckt personlighet i depån som än har mycket att bevisa, är med i topp.
Andra gången de passerar kurva elva, en snabb höger, gör han ett ödesdigert misstag. Han tappar fronten, men lyckas klamra sig fast vid hojen som svänger in tvärs över banan. Bakom honom ligger Edwards och Rossi, utan möjlighet att väja. Båda kör in i Simoncelli och hans vita Gresini Honda. Racet rödflaggas direkt. De korta videosekvenserna visar en livlös Simoncelli, utan hjälm, liggandes på asfalten. Rossi höll sig på hjulen, men Edwards gick omkull han med och sitter på gräset – han vill inte se. En obekväm tystnad lägger sig över depån. Ett meddelande från tävlingsledningen rullar ut längst underkanten. ”Marco Simoncelli omkom av sina skador 16.56 lokal tid…”
– Jag minns att jag låg bakom Colin inför kurvan och i nästa ögonblick är Simoncelli i mitten av banan i en omöjlig vinkel, sa Rossi nästa deltävling. Det är som att någon kört ut framför dig i en korsning. Det fanns inget jag kunde göra.
Simoncelli var en nära vän till Rossi och det dröjde inte länge innan det pratades om att den flerfaldiga världsmästaren övervägde att gå i pension.
– Sluta? Jag vet inte vem som sa det, men det var inte jag… Kanske var det för att sälja fler tidningar. Marco var suverän. Vi delade så många minnen, vi brukade träffas nästan varje dag, vi tränade tillsammans och tävlade på allting som hade en motor, svarade Rossi.
Ryktena försvann. Än idag hyllar Rossi sin vän återkommande med olika hjälmar, dekaler och skinnställ.

Nytändning
Utvecklingen hos Ducati stod still och aldrig hade det gått så dåligt för The Goat. Till 2013 års säsong bestämde sig Rossi för att gå tillbaka till Yamaha. Nu med en varmare relation till Lorenzo, ingen var längre ”försteförare”. Under året blev han sakta bekväm med Yamahan igen och visade flera gånger att han än var konkurrenskraftig. Till 2014 gjorde han en stor omställning.
Jeremy Burgess, hans teamchef sedan första GP-året, slutade och ersattes av Silvano Galbusera, Melandris tidigare teamchef i Superbike-VM. Han behövde en nytändning, Galbusera var lösningen. Marc Márquez var det nya stora namnet i GP-depån och under 2014 började Rossi kunna utmana den löjligt talangfulla rookien på allvar.

Idag är Rossi tveklöst en av de viktigaste ingredienserna i den eldsprutande cirkusen som är MotoGP.

Under Ducati-åren räknade många ut Rossi och frågan ställdes – är hans bästa dagar över?

Den niofaldiga världsmästaren har visat oss att så inte är fallet. Han har återuppfunnit sin körstil och visat att han ännu kan vinna. Med Lorenzo, Márquez och med Ducati på framfart har Rossi många attacker att parera och mycket att leva upp till. Pressen ligger på honom nu.

– Jag är Valentino Rossi. Om jag stannar i MotoGP så är det för att vinna. När inte det är möjligt längre stannar jag hemma och arbetar i trädgården!