Inte många designstudier och koncepthojar har klarat sig lika helskinnade till produktionsstadiet som Yamaha MT-03. Prototypen, som visades hösten 2003 och kallades för »Roadster Motard«, är påfallande lik produktionsmodellen som rullade in hos de svenska återförsäljarna till säsongen 2006. Prototypen hade remdrift, Öhlinsfjädring och diodlyse både fram och bak, i övrigt är den ganska orörd. Inspirationen till MT-03 kan vid en första anblick se ut att ha kommit från den betydligt större MT-01 med luftkyld stötstångs-twin på 1670 kubik. Att det är ljusår mellan de två modellerna blir glaskart för den som får chansen att provköra båda. MT-01 är skapad för att kännas rå, primitiv och som om den vore tillverkad ur ett solitt stycke stål. Meningen med MT-03 är att den ska kännas smidig och rolig.
Yamaha har gjort en lovvärd ansats att tillmötesgå verklighetens krav för oss som vill köra aktivt, men som varken har tid eller lust att söka oss till en racerbana eller de bästa och jämnaste landsvägarna varje gång vi ska ta en sväng med hojen. Vi vill ha kul från ögonblicket vi trycker på startknappen och drar iväg. Sådan är MT-03. Den är riktigt rolig att köra genom tät stadstrafik och längs långsamma vägar med dålig beläggning.
Så varför blir föraren så lättroad bakom styret på MT-03? Framför allt av två skäl: mellanregistret och lättheten. Den encylindriga motorn med 44 uppmätta hästkrafter ger direkt och snärtig respons. Visserligen är registret kort, det är mellan 3 000 och 6 000 varv det händer grejer, men det gör inte så mycket eftersom det är lätt att befinna sig inom detta varvtalsområde. Den femventilade och bränsleinsprutade stånkan, som också sitter i Yamaha XT 660 X/R, är precis lagom stark för att göra MT-03 till ett riktigt njutningsmedel på vägar och i miljöer där en sporthoj hade bett på sina bara knän om utrymme och underlag för att kunna visa sin potens.
För att illustrera motorns kapacitet kan vi jämföra MT-03 med Kawasakin ER-6. Kawasakin klarar att accelerera från stillastående till 150 km/h på 8,8 sekunder. MT-03 behöver 15,1 sekunder. Men acceleration från 60–100 km/h visar varför MT-03 är så kul att köra i vardagstrafik: 4,8 sekunder är bara några tiondelar långsammare än den 50 procent starkare Kawasakin. Yamahans motor passar inte speciellt bra på motorvägen – vibrationerna och bristen på kraft i högre farter får framfarten att kännas ansträngd. Vill du ändå ha mer effekt finns kamaxel, kolvar och bearbetning av topplock för rimliga pengar på www.off-the-road.de. Om det inte räcker har Dahlbäck racing på www.yakahosu.com ett turbokit med intercooler som ger 76 hästkrafter och 102 newtonmeter.
I sadeln har föraren ovanligt bra kontakt med både marken (bara 805 millimeters sadelhöjd) och styret. Bränsletanken är väldigt kort och gör att instrumentering, styre och strålkastare sitter närmare föraren än på de allra flesta motorcyklar. Det påminner en hel del om att sitta på en supermotard, men ännu mer kompakt och med en stor skillnad i sitthöjd och fjädringsrörelse. MT-03 har 130 millimeters fjädringsväg, jämfört med 200 millimeter på Yamaha XT 660 X.
Fjädringen fungerar mycket bra och orsakar varken gungande tendenser eller känns för fast över ojämnheter. Eftersom stötdämparen sitter precis bredvid förarens högerben finns det nog ingen motorcykel med så lättjusterad fjädring som Yamaha MT-03. Både fram och bak är retur samt förspänning justerbar.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
