21 november, 2024
Det känns som jag står vid en 125:a som matats anabola steroider. Intrycket består när jag sätter mig på hojen. Det innebär dock inte att den är liten bara för att synintrycket säger så.
Väl på hojen sitter du bekvämt och avslappnat. Det är lätt att balansera motorcykeln i låga farter men den är även väldigt lätt att kontrollera när farten ökar eller buslusten kommer krypande och trycker ut ett par horn innanför hjälmen.
För det gör den. MT-07:an är busig inombords även om den ser beskedlig ut på pappret. Hojen lever upp när gasrullen vrids om i rätt riktning. Att kasta den till höger och vänster i kurvorna på favoritvägarna är inga som helst problem. Den lilla crossplane-inspirerade radtvåan på 689 kubikcentimeter levererar gott om vrid i botten och mellanregistret. Den har enligt uppgift från fabrik 74,8 hästkrafter i toppeffekt och vridet är 68 newtonmeter vid 6 500 varv.
Det får framhjulet att lätta mer än ett par gånger under provkörningen och samtidigt flytta mungiporna till örsnibbarna på undertecknad.
Körställningen är som sagt avslappnad och jag får bra feedback från chassit som är en kombination av en lätt stålram, sving av aluminium samt en traditionell teleskopgaffel. Fjädringen är följsam och sväljer de flesta ojämnheter utan att du studsar av vägen. De gungiga tendenserna från fjädringen på tidigare årsmodeller är inget som upplevs på den här versionen.
I främst stadstrafik upplevs den lilla hojen fullvuxen och enkel att föra fram. Den levererar kraften på ett mjukt och linjärt sätt genom botten och mellanregistret utan att vara ryckig. Den ganska upprätta men ändå något framåtlutade körställningen gör det enkelt för de flesta att känna kontroll.
Avståndet mellan sadel och styre är så pass kort att det inte blir svårmanövrerat. Styrets bredd gör det lätt att hantera hojen i lägre farter och jag kan förstå varför många trafikskolor använder sig av den här typen av motorcyklar när de utbildar nya knuttar.
Även fotpinnarnas placering är av betydelse för den här hojens hanterbarhet. De ger föraren bra kontroll och feedback vid aktiv körning. Dock är fotpinnarna en akilleshäl vid kraftigare kurvtagning då fotpinneskrap kommer tidigt på grund av de långa piggarna som sticker ut och ska varna för marken.
Även ute på de kurvigare partierna på några av Södertörns mer ökända motorcykelvägar med en massa tung trafik att brottas med, levererar fjädringen trygghetskänsla och följsamhet. Det är lätt att byta spår även mitt i en kurva när man som jag fick möte med en långtradare i mitt eget körfält.
Bromsarna fick bekänna färg i och med det oväntade mötet. ABS-systemet är helt okej, dock började det i mitt tycke att pulsera något tidigt i bakbromsen, men den fyller sin funktion. Det jag kan sakna på en så pass modern motorcykel är möjligheten att stänga av ABS-systemet.
Både fram- och bakbroms har bra känsla och bett. Inga krusiduller utan bara bra väl fungerande hejdare. Framtill sitter två 4-kolvsok som nyper om 282 millimeter stora skivor.
Bridgestone-däcken på testexemplaret fungerar väl och ger ett gott intryck på gata.
Passagerarkomforten är inte mycket att tala om, den är näst intill obefintlig. Det beror främst på den lilla storleken på skjutssadeln. Det funkar att sitta bakpå en kortare stund men skjutsning längre sträckor är inget jag rekommenderar att du använder hojen till.
Det här är vad jag skulle kalla en bra instegsmotorcykel. Den är lätt att hantera för nybörjare tack vare att den har låg sadelhöjd och bra körställning. Motorn är tillräckligt kraftfull för att du ska känna att du har en hoj som du kan utvecklas med under en lägre tid. Använde den som pendelfordon eller lekfordon, den fyller sin funktion oavsett. Den senaste generationen av MT-07 levererar om du vill slanga iväg från ett rödlyse eller ta en omväg på tio mil för att komma hem från jobbet.
Även om du slänger på det titansystem från Acrapovic som finns som originaltillbehör hamnar prislappen fortfarande under 100 000 kronor, vilket måste kallas en hel del ”bang for the bucks”.
