4 december, 2024
Egentligen är det ganska logiskt att göra som Yamaha gjorde 1991, att släppa en modell som täcker upp glappet mellan två olika storsäljare. Detta även om de inte stod varandra nära modelltekniskt. I det läget är lösningen att skapa en hybrid.
För Yamahas del handlade det om att deras FZR 1000 var något för extrem för den stora massan vanliga gatåkare och att XTZ 750 var för mycket skog och bus för samma kategori människor. Kunderna ville ha något mindre extremt än FZR 1000 men ändå något sportigt samtidigt som det fikades efter en offroadaktig hoj med mindre äventyrarambitioner än XTZ 750. Hällde man båda önskningarna i samma hink och rörde om så blev det en TDM 850. Det var precis det Yamaha gjorde.
Yamaha hämtade i grova drag linjerna till TDM 850 från sin tvåtaktshoj TDR 250 från 1988. TDR 250 var när den kom en märklig fågel som många på gatan inte kunde förstå vad det var riktigt. Mottagandet TDM 850 fick var heller inte i alla läger riktigt varmt. Detta just på grund av dess märkliga utseende. Många stod frågande inför vad det var för en hoj.
Om folk var mer stelbenta förr vet jag inte men nog borde väl just hybrider mellan två lyckade modeller vara välkomna men vi motorcyklister är ibland ganska konservativa och vill ha det »som det alltid varit«. När vi själva slutat utvecklas tappar vi ofta sugen efter utveckling på annat, som till exempel motorcyklar. Kolla själv när du tycker hojar slutar vara snygga. Råkar det bli runt din 20-årsålder?
Det är också just när dessa normbrytande formskapelser kommer som de riktigt framstegsfientliga skriker högst ut. Som tur är tillhör inte majoriteten av motorcyklister av denna kategori så TDM 850 sålde ganska bra och fick därmed chansen att bli en 900.
TDM är inte en offroad och inte heller en sporthoj men vi är nog ganska nöjda med det den är. Vad den nu är. Det skönaste är nog om vi bara lägger bort titlarna och gillar TDM för vad den är. Det gör ju ändå dess ägare. Vi ska lyssna lite på vad ägarna säger om sina 900:or.
Det första vi får höra när vi pratar med ägarna är nog hur billig den är att äga. Någon har kunnat köra på så låga siffror som 0,4 liter per mil i förbrukning.
Vanligt beröm för TDM 900 är att den är lätthanterlig och smidig att köra. Den går att köra fortare på mindre vägar än man först kan tro. Många tycker att den ser tung och stor ut men är i de flesta förares tycke mycket lättkörd och stabil. Beröm får den också för upprätt körställning och med det givet en bra blick över trafiken. Fjädringen är lite mjuk men detta gör att TDM 900 också sväljer ojämnheter i vägarna på ett formidabelt sätt.
Den som vill kan ställa upp förspänningen ett par klick i bak för att råda viss bot på problemet. Den som inte nöjer sig där har en hel flora av ersättningsdämpare i MC-Nytt 9.10 att välja bland för att optimera sin TDM 900 med.
Yamaha TDM900 är lite sidvindskänslig i högre farter och vi får höra att den som vill resa långt bör montera originaltillbehörskåpglaset för att trivas riktigt.
Till det tråkiga hör att passagerare inte gillar sadeln bak. Den ger för de känsligaste träsmak efter bara en kortare sträcka. Detta kan måhända avhjälpas med gelsadel.
Föraren däremot är tacksam för den låga tyngdverkan hans armar har mot styret. I övrigt är också tdm 900 ypperlig för långa förare.
Låter du bara motorn hålla sig uppe på varv när du kör så spinner den på riktigt bra. Under 3 000 varv känns den ryckig och lämnar en känsla av glapp transmission. Vid omkörning behöver du inte växla ner utan tdm har bra vrid och går fint att köra om med på bara gaspådrag.
En miss tycker många är att den inte i standardutförande är berikad med centralstöd. Detta gör sig mest ett problem då du ska smörja kedjan.
De som haft TDM 850 före sin TDM 900 menar att 900:an är bättre på samtliga punkter. Ett bra betyg för en hoj som efterträdde en så pass lyckad hoj som TDM 850.
Publicerat i MC-Nytt nummer 9 2010
Text: Henning Svedberg
