När Yamaha kastade sig in i leken med stora ökenkryssare gjorde de det med besked. Tidigare hade det japanska märket förlitat sig på den trogna enstånkan på 600 eller 660 kubik, hopplöst efter Suzukis mustiga 750, men i twinklassen fast det marknadsandelar att sno åt sig – udda fåglar som Moto Guzzi NTX eller Cagiva Elephant får ursäkta men några storsäljare var de aldrig. När så Super Ténéré lanseras till säsongen -89 är den vid första anblicken rätt mild. Visserligen gräsligt vacker med sin blå/vita Gauloises-inspirerade lackering med gula detaljer och svarta fälgbanor – franska marknaden var uppenbarligen viktig för Yamaha – men konceptet som sådant utmanar inte. Under ytan är det dock annorlunda, XTZ är mer avancerad än den ser ut.
Motorns konstruktion baseras på Genesis-konceptet med kraftigt framåtlutad cylinderrad (45 grader) och de två cylindrarna andas in genom dubbla 38 millimeter grova fallförgasare. Likt FZ 750 har den fem ventiler per cylinder, tre insug och två avgas, men är inte, vilket man kunde misstänka, en FZ klyvd på mitten utan en helt egen konstruktion. Växellådan, fem steg, är högt placerad och de dubbla balansaxlarna ser till att föraren kan utnyttja den 26 liter stora tanken utan att fingrar och stuss domnar. Avsaknaden av kick bidrar till att hålla motorn smal och den låga placeringen i chassit, tack vare torrsumpsmörjningen, håller ner tyngdpunkten och bidrar till att göra Ténérén skapligt lätthanterlig trots en sadelhöjd på hela 865 millimeter över havet. Ramen består av ett sammelsurium av rund- och fyrkantsrör av stål, inga konstigheter men en vridstyv konstruktion, och frambromsen utgörs av dubbla skivor – något inte ens BMW R 100 GS på fulla 1 000 kubik har – vilket kanske är klokt med tanke på fartresurserna. XTZ imponerar stort på oss när vi kör den 1989, både på grus och på asfalt, och den finner snabbt sin plats bland de stora offroadarna. Yamahas riktiga Dakar-hoj heter dock inte XTZ utan YZE men det är som man brukar säga en helt annan historia.