Det är svårt att inte med saknad se tillbaka på den tiden då sporthojar inte bara dominerade i försäljningsstatistiken utan också hade hela tre klasser – 600, 750 och 1000/1100. Om du var en gatans kung, och ditt hjärta klappade för Yamaha, var det FZR 1000 som gällde. Var du däremot en superbikefantast fanns det under nittiotalets början bara OW-01 som med sin saftiga prislapp avskräckte de allra flesta.
Senhösten 1992, på IFMA-mässan i Köln, lanserar Yamaha nya YZF 750. Superbike-reglementet vid den här tiden stipulerar bland annat att förgasarna inte får bytas varför YZF finns i två versioner – R med dubbelsits och CV-förgasare samt SP med solosadel och flatslides. Dessutom har SP tätstegad växellåda och finare fjädringskomponenter. Motorn följer Genesis-konceptet med 35 grader framåtlutad cylinderrad och fallförgasare. Blocket är i stort sett samma som OW-01 men toppen, med sina fem ventiler per cylinder, är helt ny. Enligt Yamaha har R och SP samma effekt, trots att den senare har större förgasare – 39 mm mot 38. På avgassidan hittar vi Yamahas EXUP-ventil, nu uppdaterad så att den tar input från både motorvarv och trottelöppning. Även chassit bär en bekant beteckning, Deltabox, och har vässade prestanda jämfört med OW-01, 30 mm kortare hjulbas och 0,5 grader brantare gaffelvinkel. Däremot är försprånget godmodiga 108 mm. Smaka också på bakfjädringens namn – Monocross (det här var ju på den tiden då det fortfarande var lite extra fint att bara ha en bakdämpare).
Vårt första möte med nyheten sker på spanska Circuito de Jerez. Även om utseendet är tamare än vad Yamahas PR-folk påstår så gäller det inte prestandan, YZF levererar inte bara hög toppeffekt utan också ett användbart mellanregister. Vårt första intryck av motorn bekräftas i testet mot GSX-R och ZXR där YZF bromsar 118,7 hästar på kopplingen och sprintar 0–100 på 3,1 sekunder, en tiondel snabbare än Suzukin som den också är hela 15 kilo lättare än. Och ja, visst vann den testet, med hela åtta poängs marginal.
